A foreign country is not designed to make you comfortable. It is designed to make its own people comfortable.

Vissa dagar älskar man Malaysia. Andra dagar hatar man landet. Ett exempel på mindre lyckade dagar är när vi skulle ta oss över till fastlandet, vilket visade sig vara både tids- och tålamodskrävande. Trots att vi bor 5 minuter från bron över måste vi ta buss i 20 minuter i fel riktning för att sedan byta.

Som nämnts i tidigare inlägg så finns det många udda yrkeskategorier, och speciellt onödigt måste jag väl ändå säga är de människor som har som arbete att skrika till sig folk till bussarna på terminalen. Ett mycket störande inslag och speciellt om de lägger sig i var man ska någonstans, som de självklart gjorde den där mindre lyckade dagen. Vi visste vilken buss vi skulle ta och ändå säger han till oss att ta den där andra, den där gula helvetesbussen från andra världskriget. Vi frågar chauffören:

"Is this the buss to MegaMall on the mainland?"
"Yes! Megamall, mainland!"

"Sure? Megamall, mainland?"
"Yes! Megamall, mainland!"

Varför man upprepar frågan beror på att om de inte upprepar svaret här minst en gång, så är det troligt att de svarar utan att ha en aning. De vill inte förlora ansiktet och svarar då vad fan som helst! Märk min irritation!

Vi kliver på. Micke påpekar att det ser ut som att vi är på väg mot Batu Ferringhi, vilket är åt helt fel håll. Efter 20 min stannar bussen. Chauffören skriker:

"MegaMall!"

Micke och jag tittar på varandra. Vi har ju inte ens passerat bron! Vi kliver av. Jag är arg, jag vet att vi inte har kommit rätt och jag är hungrig, hann ju aldrig med frukost och nu är klockan efter tre. Vi går 50 meter och upptäcker ett shoppingcenter, MIDLANDS.

Vi kom aldrig till fastlandet den dagen.

Vi åkte hem.