Diktaturen Vietnam

Facebook funkar inte. Provat varje dag på olika hostel och städer. Inte tänkt nåt vidare på det tills jag kommer över en artikel. Kommunistpartiet har sedan i somras beordrat de stora leverantörerna att blocka 8 websidor, varav en av dessa är Facebook. Anledningen är minska propaganda mot partiet och regeringen, mao minska yttrandefriheten.

First stop, Ho Chi Minh (Saigon)

Efter en intensiv första dag har vi hamnat i Ho Chi Minh (Saigon). Vi reser med två andra utbytisar, Katriina (Fin) och Katja (Swz). Vi har inte mycket planerat och tar dagarna mest som de kommer. Imorgon tar vi flyget till Nha Trang för några dagars välförtjänt slappande.

Micke har på senare tid blivit lite halvt flygrädd. Denna flygning reste vi med Malaysian Airlines vilket då inkluderar både mat och fri dryck. Micke kanske tog någon påfyllning för mycket, men resan blev ju givetvis mycket trevligare.

Här ser vi delar av Mekongdeltat vid inflygning.

Vi var lite nerviga när vi skulle igenom passkontrollen i Vietnam. Som skandinav får man 15 dagars visum, men bara om man kan visa upp en utresebiljett, vilket vi inte hade. Detta var medvetet eftersom vi tänkt ta bussen till Kambodja och det går inte att förboka. Givetvis frågade den irriterade kvinnan efter utresebiljetten. När jag förklarade situationen vred hon sig vresigt omkring och jag frågar om det är några problem. Jag får två arga stämplar, wee. Lätt fixat. Som tur var, var Micke inte så berusad att han glömt att vi skulle åka buss ur landet, så det gick smidigt kan man säga.

Vi funderade på att lyxa till det med taxi från flygplatsen. De ville ha 200 kr för oss. Aldrig! Tog bussen istället. 1 kr för mig, och 1 kr för min väska. Mycket nitar man kan gå på som turist. Kolla in trafiken! Helt galet! Bussen bromsade lika mycket som den gasade.

Vi bor mitt i Distrikt 1, på Pham Ngu Lao street som verkligen är mitt i smeten. Men vi bor på en liten mysig bakgata. Hela stan är uppbyggd på 5 distrikt. Berättar mer imorn.

Vi bor på detta hostel. Billigt och väldigt trevligt.

Rent och fräscht, Wifi och frukost!!

Vi har insett att vår hjärna inte får vila dessa veckor ;). Nu har vi blivit miljonärer och det är småjobbigt att räkna om valutan. 1 kr = 2 400 Vietnamesiska Dong. Här: 7 mille på hand, tjitjing!!

En supergod western middag! Katja och Katriina.

Klart man måste prova inhemskt. Smakade inte hemskt.

Här sitter vi på en "mysig" pub. Alla bord och stolar vända ut mot gatan. Man sitter och tittar på folket som går förbi, den kaosartade trafiken och alla försäljare som försöker sälja det ena konstigare än det andra.

Här vill hon att vi betalar för att väga och mäta oss på hennes "rullande" våg. Precis som att man, där man sitter och dricker och precis fläbbat sig med mat, vill ställa sig upp och väga sig inför alla. Sedan visas resultatet glatt upp.

Vi avslutade kvällen med ett parti ruskigt dålig biljard.

Vad har ni gjort idag?

5 down, 0 to go = holiday!

Trodde aldrig den här dan skulle komma. Världens bästa känsla infinner sig just nu, känslan av att ha gjort sista dagen innan "sommarlov" och semester. Och det är precis vad det är. På måndag påbörjar vi vår långresa, vilken vi inte planerat mer än att vi har en biljett till Vietnam. Men innan vi stressplanerar i helgen ska vi tömma våra utslitna hjärnor med lite (läs mycket) fest ikväll. Men först: SOVA!

I feel like dancing!

4 down, 1 to go

Oh, hade tenta imorse. Gick ok, var ganska lätt. Men nu! Tenta igen imorn och vet inte hur jag ska orka det sista dygnet, är helt slut. Dessa tre veckor är nog det värsta jag varit med om. Jaja, imorn är det över, längtar...

Our first visitors

Nu har vi vårt första Sverigebesök. Anna o Thomas är ute och backpackar jorden runt i ett halvår. Nu har de varit ute i fyra månader och kom med regn i lördags från KL. Vi har umgåtts, spelat spel, vinat, ätit en massa smarrig mat, sightseeat på campus. Igår var vi även och såg filmen 2012. En typisk amerikansk katastroffilm som helt klart var sevärd. Nu sitter jag och Micke på Starbucks och ska få lite pluggat medan de är ute på shoppingturné. Ja, lite avis är man allt på deras liv. Inga måsten. Men jag kan säga att de håller ett högt tempo, ett sånt tempo som en annan blir helt slut av efter en vecka. Men jag tror att det bara handlar om inställning.

Vi har haft moppe här nu i tre veckor och det är så skönt och så smidigt. Gäller att vara försiktig i den tunga trafiken bara, men det går väldigt bra. Vi fixade så att Anna o Thomas kunde hyra en också, så nu är Micke o Thomas som tonåringar och vill bara köra moppe hela tiden.

Inatt jag drömde...

...något som jag aldrig drömt förut.

Hade en fruktansvärd mardröm som jag tänkte tråka er med. Det beror nog mycket på stressen.

Vi var i Malaysia. Vi skulle festa. Alla vänner var vänner från Sverige, ibland dem många nära vänner men också männsikor man inte pratat med på flera år. Jag drack ett glas vin och vart kanonfull och ramla omkring och hade mig. Efter ett tag sitter vi inomhus i något som liknar en båt. Tycker foten värker så jag tar av mig skorna. Då har jag ett stort hål genom hela foten, bara konturerna kunde urskiljas. Det började blöda och folk springer och hämtar is, så att foten inte skulle drabbas av nekros ("ruttna" ;)). Micke har inte tid för mig. Han var hungrig och var tvungen att gå iväg och köpa sig en burgare. Jag blir hämtad i helikopter och flygs till Sverige, men jag sitter inte i helikoptern utan jag får hänga och hålla fast mig med hjälp av kryckor utanför. Det var skadligt för mig att vara i helikoptern i mitt tillstånd. Nu har foten börjat ruttna och jag har fått blodproppar i benet. Hela benet ruttnar bort långsamt och blir jättesmalt. Hela vägen beklagar jag mig för att jag inte hinner till tentan jag skulle ha dagen efter. Till slut kommer vi fram till Karlstad och jag måste ducka för att vi inte ska krocka med alla de andra hundratalet helikoptrar som befinner sig i samma luftrum. Jag blir hämtad i ambulans som utgörs av en skolbuss. Vi stannar och plockar upp skolbarn på vägen och ser att vi cirkulerar kring Bergvik som för övrigt inte alls ser ut som riktiga Bergvik, har bara samma namn. Jag undrar hela tiden om vi inte är framme snart. Väl framme tar de inte hand om mig på väldigt länge. Jag får stå upp naken medan folk går omkring utanför fönstren. De gör mig redo för operation. När jag ligger på operationsbordet ger dig mig en urgammal telefon, säkert 30-talet. De har ringt min pappa och vi växlar några ord, sen skriker de att jag måste bli sövd, nu! Jag är nyfiken på vad för slags anestesi jag ska få men de har inte tid. De lägger ett metallblock på magen och sen får jag sprutan. I samma stund gör min kropp en avslappningsreaktion som jag vaknar av. Fruktansvärd känsla där det känns som hela jag somnar in och nästan faller. Aldrig upplevt nåt liknande förut.

Kontentan:

1. Är detta min åsikt om svensk sjukvård?

2. Jag var seriöst orolig för dagens tenta?
3. Det gör inget om jag inte klarar tentan, det finns värre saker som kan hända?

4. Micke är som skalman och måste ha mat när mat- och sovklockan ringer?

5. Jag var rädd för att bli för full ikväll?

Men är det inte fantastiskt vad alla dagsrester kan bidra med till att göra en sån otrolig historia? Det mesta kommer från verkliga händelser som ex tentan, min kompis jessica har ett hål i foten, vi skulle festa ikväll osv.

3 down, 2 to go

Äntligen kan man slappna av lite och ha en ledig kväll. Tentan idag var den bästa hittills och kändes rätt bra. Micke gjorde också en tenta och han tyckte väl att det gick sådär. Ganska svår tydligen. Skönt att det bara är en vecka kvar sen blir det resa i 5 veckor. Ska bli så härligt!

Ikväll skulle vi festat till det lite men det får vänta tills nästa vecka istället. Vi är helt slutkörda och värre ska det väl bli.

Kramar till er alla!!

Hushållsbestyr med språkbarriär

Ok, det här i barnligaste laget, t.o.m för mig, och det är Micke som sköter disken ;D

Coffee-loving cocks

Man ser tuppar och höns lite här och var. De går fritt i klungor och för en massa väsen.

Enda gästen på Starbucks Gurney.

Mitt hjärta brister

Tänk er att den här lilla parveln inte har något hem. Ingen som tar hand om honom, ger honom mat och kärlek. Istället springer han runt hela dygnet för att leta mat. Det är så ledsamt att se alla dessa hemlösa djur, man vill hjälpa och ta med dem hem men det går ju såklart inte.

Mitt öde: überblond?

Igår skulle jag för första gången här gå iväg för lite slingor och fräscha upp peruken lite. Hittade ett trevligt ställe i Queensbay, lite dyrt men det fick det va värt. Jag förklarade flera gånger att jag inte vill vara ultrablond längre, mer mellanblond. Hittade en snygg nyans i en tidning och nekade alla hennes förslag på bruna nyanser. "För mörkt", sa jag och påmindes om min färgkatastrof förra hösten. Vet även att brunt blir säkerligen grönt i slutändan. Till slut visste hon exakt vad jag var ute efter. Efter två timmar kom jag ut därifrån. Blondare än nånsin...

Ok, här är den efterfrågade bilden ;D

Efter sol kommer regn

Nu börjar vädret äntligen vända. Soliga heta dagar med åskstormar på kvällarna. Ingen tid finns att njuta av sol och värme. All vaken tid spenderas på Starbucks drickandes Caramel Frappucino ömsom pluggandes.

På Fredag är det tenta 3/5 och Micke har tenta 2/3. De övriga tentorna har gått sådär. Jag har inte siktat på toppbetyg direkt. För omotiverad och distraherad helt enkelt. Speciellt eftersom tentorna innebär att lära sig doseringar o dyl. utantill, vilket jag känner att jag inte behöver ha sån jättekoll på hemma.

Till helgen får vi svenskt besök, äntligen! Vännerna Thomas och Anna är ute på backpacking turné och gör att stopp här i ett par dar. Ska bli himla kul. Synd bara att vi fortfarande tentapluggar, men det fixar sig alltid.

Mindre än två veckor till Vietnam, yikes!!

I live in a crazy world

Folk är i allmänhet ganska fräcka här, trevliga men fräcka. Då inte minst i trafiken, där kommer störst först! Höjden av fräckhet var väl när min granne i hissen började fråga mig lite om min cykel (ja, jag åker hiss med cykeln varje dag):

- Oh, you go bicycle?

- Yes I do, it's very nice. At least I don't have to walk anymore, svarade jag med ett leende.
- How long you stay here?
- Until may, then I go back to Sweden.
- Oh Sweden, nice country. What you do with your bicycle?
- I will probably send it to Sweden, it's a really good bike!
- No, give it to me! Gift to your neighbour, I live on 16 floor!
- Eh, well I'll think about it.
- Give it to me, as a present!
- Ok, I'll think about it, promise.

Och sådär fortsatte det i två omgångar till. Precis som om jag skulle ge bort min fina cykel till en människa jag träffat i hissen en gång!

Den andra fräckisen hände Micke igår:

Vi har väldigt trevliga vakter här nere som vi pratar lite med varje dag när vi passerar. En av dem en muslimsk kvinna som bjuder oss på frukt ibland och vi pratar lite om allt möjligt. Igår kväll när vi ligger i sängen och ska sova, relativt tidigt, så ringer denna kvinnan. Hon säger något obegripligt och lägger sedan på. Micke, som ni vet är ganska nyfiken, åker ner till vakthuset för att kolla läget. Kvinnan drar honom åt sidan och förklarar att hon har svåra ekonomiska problem. Hon måste betala dryga 3000 kr innan fredag annars skulle de ta hennes bil. Hon ville att Micke skulle låna henne pengarna till nästa vecka. Micke svarade att han skulle fundera på saken.

Men gud så fräckt! Tycker ni inte? Vi känner att detta kan vi absolut inte göra även om hon är trevlig och eventuellt ärlig så kan vi inte riskera att låna ut en sån summa, finns inga som helst garantier. Vi försökte få henne att förstå idag att vi är fattiga studenter. Om ledningen för bostadsföreningen får reda på att hon frågar boende om pengar skulle hon få sparken direkt, så berätta för Wendy är inte aktuellt. Ja ja, hoppas det löser sig. Varför händer detta oss?

Grattis Kevin!

Stort grattis till min bror Kevin som fyller 10 idag!! HURRA HURRA HURRA!

Grattiskramar från Malaysia!