Langkawi 1

Förra helgen var vi som sagt på Langkawi. Detta är en paradisö som ligger 3 timmar bort med färja. Hela ön är skattefri vilket innebär att alkohol, kläder och andra småsaker är billigare än i övriga Malaysia. Dock var det mycket dyrare att äta ute, svenska priser pga att det är ett turistparadis. Vi åkte på fredagmorgon och kom hem söndagkväll. Hela helgen var jättehärlig trots att det regnade (monsunregn) lördag och söndag. Som tur var hann vi upptäcka delar av ön under fredagen. Vi hyrde moppe, åkte en av världens längsta (högsta) linbanor (650m ö.h) och badade vid ett vattenfall.

Va? Får man inte ta med kor på färjan?

Här är den största stranden på Langkawi, Cenang. Hit åker många backpackers. Jättefin strand men lite höga vågor för min smak. Kanske bättre efter regnsäsongen får man hoppas. Vi hann dock aldrig med ett dopp.

Jättemysig och öde strand nära cable car (linbanan)

Dags att hyra moppe, ganska billigt. Priserna varierade från 50-100 kr/dygn. Bil kunde man hyra från 100kr/dygn. Moppe är det absolut bästa sättet för att få se så mycket som möjligt, det är verkligen jättehärligt. Dock är det ju lite ovant med vänstertrafik. Jürgen är här lite smånervös då han för första gången i sitt liv ska köra moppe. Lite roligt.

Fin omgivning i området där linbanan avgår ifrån.

Så det är alltså denna man ska åka med? Rymmer 6 personer. Som tur var

åkte bara jag, Micke och Jürgen.

So far so good, inte så farligt det här ju...

OK, nu är det jvligt högt!!! Vajern går käpprätt nedåt.

Jag mår dåligt, vill bara upp. Skrattar i panik, tårar rinner. Aldrig upplevt denna obehagskänsla förut. Tröstar mig med att vi snart är uppe. Sen kommer jag ju på att jag ju måste åka ner också, oh no! Jürgen är lika vit som jag och försöker blunda. Micke, som är helt oberörd av att hela vagnen gungar fram och tillbaka på den lilla vajern hundratalsmeter ö.h, står upp och fotar som besatt. Jag och Jürgen skäller och säger att han ska sätta sig ner! Väl uppe är jag så skakis att jag inte njuter av den fantastiska utsikten som vi har där vi står bland molnen. Det enda jag kan tänka på att det som åker upp också måste åka ner!

På vägen ner vande jag mig mer och mer och njöt av utsikten i vår tysta linbanevagn. Väl nere kunde jag konstatera att jag är så glad för att ha åkt, för det var trots allt en fantastisk upplevelse, men också att jag nog aldrig kommer att göra om det.