Victims of motorbike robbery

Skrev ett jättelångt och jättedetaljerat inlägg om vår olycka. Mycket för att ni därhemma inte ska oroa er. Men sen kände jag att det kanske blev lite väl detaljerat och ruvade lite på det innan jag nu bestämde mig för att lägga ut det. So here it goes:

Linda och Micke utomlands = brukar ju förknippas med någon slags otur. Detta är ett långt inlägg om just det, vår otur.

Efter förra inlägget, där vi glassat en stund vid poolen, besökte vi Starbucks en sväng för att få lite pluggat. Detta var alltså söndag eftermiddag. Vid sjusnåret är det dags att bege sig hemöver på mopeden. Jag minns att jag var jättetrött och satt nästan sovande bakom Micke under resan. Jag hade min svarta skinnhandväska, innehållandes diverse skolmaterial och min laptop, hållandes hårt i famnen fast på insidan, så som man ska hålla för att undvika uppseende och drabbas av att bli rånad. Det var precis vad som hände...

Vi kör ganska långsamt på en påfart och har inte börjat gasa upp i hastighet än när en smal, äcklig malay kör upp tätt bredvid oss. Jag får mindre panik och skriker på Micke. Allt går så fort. Han försöker ta min väska men han får inte tag ordentligt och jag vevar bort honom. Vår moped kör in i hans och vi faller. Vi rullar på asfalten... När rörelsen slutat reser jag mig haltande upp för att upptäcka att rånaren har stannat lite längre bort, och tittar på oss. Jag undrar om han överhuvudtaget funderar på hur det gått för oss eller om han bara kollar ifall vi är medvetslösa och vill åka tillbaka efter väskan. När jag ser åt hans håll åker han iväg. Jag försöker stanna de första fyra bilarna som kommer, men de bryr sig inte. De har uppenbarligen nog med sitt och har inte tiden, orken eller modet att stanna. Jag går tillbaka till Micke som har lagt sig efter vägkanten. Det syns på honom att han är chockad. Ansiktet och läpparna har blivit vitare och han har ont. Det blöder från stora skrapsår på benen och vi offrar hans favorit, en Hilfiger tröja, för att lägga mot såren. Nu har folk stannat och hjälper oss att ringa ambulans, plocka undan våra skor som skräpar på vägen och pratar med oss. Ambulansen kom efter 20 minuter!! Det som följer senare är under all kritik. Ambulansen är en gammal sliten van. Den har INGEN utrustning, förutom en bår och en bänk att sitta på. Micke är för lång för ambulansen så han måste dra upp benen och ligga på sidan eftersom de annars inte kan stänga dörren. Ambulanssjukvårdarna hade bara en liten verktygslåda med sig, med endast lite bandage och plåster i. Till och med jag har mer hemma och kunde ha gjort ett bättre jobb!

Vi anländer till akuten exakt en timme efter olyckan. Jag hade bra koll på tiden eftersom min nya fina plastklocka förstördes i fallet och därmed lämnade exakt tidpunkt. Vi har alltså kommit till Penang General Hospital, ett statligt ägt sjukhus där man får all tänkbar vård för några enstaka kronor. Eftersom vi är studenter betalar vi inte något alls. På akuten blir vi inrullade i ett rum där det finns fyra små rum som avskiljs av gardiner. Dessa fyra rum är upptagna så vi måste, tillsammans med flertalet andra, vänta utanför. Micke har jätteont i sin axel och börjar efter ett tag tappa tålamodet. Vi frågar konstant när vi ska få träffa en läkare. Efter ca 20-25 minuters väntan får vi ett bås och Micke får äntligen en injektion för smärtan. De gör en snabb undersökning och börjar sen tvätta våra skrapsår. De slarvar som fan och jag ser små sandkorn kvar i såren. Sedan duttar de på en gulfärgad antiseptisk lösning, ger mig recept på antibiotika och säger att nu är jag klar. KLAR!

Läkaren misstänker att Mickes axel är ur led och vi ska få åka till röntgen, och så länge som vi väntade… När vi är på väg för röntgen möter vi Wendy och hennes man Alan som jag ringt tidigare. Jag känner hur allt går ur mig och börjar böla som ett litet barn, inte för att det gör ont eller för att jag har fula stora sår som säkerligen kommer lämna fina ärr, utan för att chocken släpper och över att få se ett bekant ansikte på detta gudsförgätna sjukhus.

Röntgen visar att axeln är ur led. De vill lägga in Micke över natten eftersom de inte har ortoped där nu som kan fixa detta. Runt kl 23 anländer vi till avdelningen. Han får en säng mitt i rummet, där gaveln är kant i kant med en annan patient. Sammanlagt är det 14 patienter i samma rum, avdelningen för män, och det fanns ingenting som avskilde patienterna från varandra. De bara lämnade honom vid sängen. Blod från de stora såren på hans ben rinner fortfarande lite grann och lämnar avtryck i sängen. Sköterskorna har inte gjort något för att få det att sluta blöda. De har bokstavligen lagt på kompresser, rakt på såret, utan att tejpa fast dem. Inget bandage, ingenting. Ca 8 kompresser som löst sitter fast vid varje sår, skamligt! Vi sitter där vid hans säng. Två sängar bort utförs något som ser ut som en operation, det sprakar och knakar. Var det ett ben jag hörde? Fan, vilken misär vi hamnat i.

Under hela vistelsen på sjukhuset tänkte jag oavbrutet hur gärna jag ville till det privata sjukhus vi brukar besöka om vi ska till läkaren. Alan och Wendy hjälpte oss senare att ta oss från General hospital till det privata sjukhuset. När vi kom fram dit, kom de och mötte oss utanför med rullstol. Minst fyra personer började tvätta Mickes sår på direkten. Ortopeden kom på en gång och försökte lägga rätt axeln, men trots att Micke var drogad så gick det inte att få rätt den. De var inte vana så storväxta och muskulösa västerlänningar =).

Micke blir inlagd över natten. Jag själv blir undersökt. Jag har bara några skrapsår och en sträckning av en muskel i nacken. Jag får värktabletter och antibiotika. Självklart stannade jag hos Micke under natten. Jag får en ”baden-baden” stol att sova i, helt ok, men jag får inte täcke eller kudde. Som tur var skjutsade Alan hem mig för att hämta lite saker som vi kunde behöva. Kom ”i säng” halv fyra på morgonen och personalen tvingar upp patienterna klockan 07.00! Eftersom Micke ska sövas måste han vara fastande, han får inte ens dricka lite vatten. Läkaren kommer och förklarar ingreppet och 10.10 rullar de iväg Micke för nedsövning. Allt gick jättebra och axeln var lätt att få tillbaka. Nu ska han vara försiktig med axeln ett tag för att den nu i början lätt kan gå ur led igen och då kan en mindre operation bli nödvändig.

Jag kom undan med ett par skrapsår, tur i oturen!

Efter en hel dag på avdelningen får vi äntligen åka hem. Notan för hela besöket blev 1700 RM, motsvarande ca 3500 kr. Tänk er vad billigt detta är! Han har gjort röntgen, blivit inlagd, nedsövd! Allt är klart med försäkringsbolaget som står för kostnaderna.

Micke utskriven och på väg hem. Nu återstår bara att såren ska läka.

Väl hemma har det varit bra. Vi har båda fått ledigt från skolan och jag gör allt jag kan för att Micke ska ha det bra. Han är sängliggandes då såren på benen gör väldigt ont, men axeln är så gott som återställd. Vi åker till sjukhuset varannan dag för att lägga om hans bandage och sköterskorna säger att såren börjat läka fint. Jag gissar på att han är på benen till veckan och under tiden ska jag hålla honom sällskap här i sängen där vi numer äter, ser på film och sover.

Ni kan tycka att det verkar dramatiskt alltihop, men det känns inte så farligt. Det var aldrig något livshotande, det var bara en väldigt obehaglig upplevelse och det mest traumatiska av allt var att hamna på ett sjukhus som inte tar hand om patienterna och ger nödvändig vård. Numer kan det vara jobbigt att somna. Man får upp minnesbilder från när han kör upp brevid oss, och det knyter sig i magen. När jag nu promenerar till affären och en moped kör förbi mig, så knyter det i magen. Men jag tror inte detta är något som vi kommer att ta med till Sverige, utan något som vi med nöje lämnar kvar här i Malaysia. Resterande tid här kommer vi vara väldigt försiktiga så ni ska absolut inte oroa er där hemma. Vi mår bra trots omständigheterna.

Vi har hört om dessa slags mopedrån förut, men det är vanligare att de rånar gående genom att rycka deras väskor, och det har vi alltid varit noga med. Vi är alltid noga på mopeden också. Ser till att dölja så mycket som möjligt. Vi har i efterhand fått höra att det finns system för hur de går tillväga här. Rånaren kan spotta sitt offer redan utanför t.e.x köpcentrat. Jag är bara glad att han misslyckades totalt och fick åka vidare lottlös.

Mopeden som vi hyr fick mindre "sår" än oss. Jag gick till den när vi kom hem och släpade hem eländet. Bara rena ytliga skrapmärken, kanske byta en broms annars fungerar den som vanligt. Men vi ska väl göra oss av med den när vi känner oss piggare. Ingen av oss känner för att någonsin hoppa upp på hästen här igen.

Vi har verkligen inte behövt vara ensamma i detta. Så många som har hört av sig här. Och traditionen här är att man lagar mat till de sjuka, så grannar kommer förbi med mat och alla erbjuder de sig att hjälpa till. Till och med folk vi inte känner har kommit förbi och lämnat lappar utanför dörren med deras telefonnummer och att de mer än gärna hjälper till. Men när något sånt här händer är det lätt att längta hem lite och verkligen sakna alla nära och kära. Med det sagt, 68 dagar tills vi kommer hem.

Vår härliga granne Andie kommer med Chicken porridge, så söt!

Många kramar