Sommartid

Så, nu kör ni på sommartid hemma igen då. Innebär att det nu skiljer 6 timmar mellan oss igen och det återstår bara 51 dar tills vi kommer hem. Tiden går så fort nu... men det gör inget. Ser verkligen fram emot att komma hem.

Kramar

"ta lärdom av 9/11"

Läser på Aftonbladets hemsida att det förekommer protester mot Sverige i Kuala Lumpur. De har utanför svenska ambassaden bränt ner den svenska flaggan och skrikit fyndiga slogans. Läs mer om detta här.

Det här är ju förstås jättetråkigt, men vi har som vanligt inte märkt av något här. Malaysia har en tendens att tysta ner händelser som kan verka till deras nackdel. Inga malaysiska tidningar rapporterar alltså om detta.

Tycker att hela denna Lars Vilks historien känns så passé vid det här laget, tröttnar de aldrig? Det jag funderar på nu är: Kommer alla muslimer jag möter att förakta mig för att jag är just svensk?

inlägg om praktiken igen.

Wow, idag hade jag en sån där härligt skön akademisk dag som inte inträffar alltför ofta. En sån dag som man verkligen suger in information en hel dag bara för att det är kul och inte för att man måste! Jag har denna veckan min praktik förlagd på avdelningen för kirurgi och radiofarmaci och ska göra ett individuellt fall och ett gruppfall på båda, så bara 4+1 rapporter som ska in denna veckan.

Jag tror inte ni kan förstå hur det ser ut på sjukhuset. Tre stora avdelningar för patienter som ska genomgå kirurgi. De ligger fyra sängar i rad om åtta rader i varje sal/avdelning där de faktiskt har ett skynke som delas mellan två patienter. Vid ändan på varje säng finns ett rullbart bord vilken patientjournalen ligger på. Vår uppgift var att gå runt och leta upp ett patientfall som matchade våra kriterier och det då genom att stå vid sängarna och läsa journalen medan de tittade på. Jag hittade ett fall med kronisk njursjukdom där han hade både diabetes och högt blodtryck, vilka båda är väldigt stora riskfaktorer för njursjukdom. Han var trevlig, nyfiken och pratade engelska. Ska tillbaka och intervjua honom imorgon då han inte genomgått operation än.

På radiofarmacin var det hur bra som helst. De har en ganska ny avdelning som är förvånansvärt fräsch. Där utför de olika diagnostiska undersökningar som ex PET-CT scan då man injicerar radiomärkt läkemedel för att lokalisera tumörer och dess spridning. En tumörcell kräver mer näringsämnen och syre än en vanlig cell och snor då detta från sin omgivning. Om man då injicerar FDG, en sockermolekyl som man märkt med en floratom (F), till en fastande patient så kommer den att spridas till tumörcellerna som glukos och accumuleras där. Den radiation som då utsöndras detekteras på en PET-CT. Det var så häftigt. Jag och en kursare lyckades få vara med vid både preparation, administrering och sen se resultatet på dator och detta lyckades jag tajma in på min egen patient (som btw hade svarat så bra på tre cellgiftsbehandlingar att det inte syntes längre på scan).

Farmaceuvtens arbete i det hela är att kontrollera för läkemedelsrelaterade problem samt preparation av radioaktiva läkemedelsformuleringar.

Nästan så jag längtar lite tills imorgon =)

Denna veckan

En ganska stressig vecka vart det. Hade hörtest i kinesiska som för mig var helt oförberett, eftersom läraren glömde berätta detta för mig. Midterm i Finance som var helt galet med alla 80 räkneuppgifterna på ynka två timmar.


Ointressant om skola, för er som inte orkar läsa, hoppa ner

__________________________________________________

Praktik på psyket där jag fick intervjua en kvinnlig patient med bipolärt syndrom. Det innebär att hon svänger i humör, energi och funktionsförmåga i maniska och depressiva perioder. Mellan perioderna kan hon däremot fungera normalt. Min patient var inlagd pga en manisk episod: hon pratade hela tiden, var övertrevlig, sov knappt, skrek oprovocerat, lättirriterad osv. Att intervjua patienten var inte så lätt. Jag fick den enda patienten som kunde lite engelska och vid intervjun var en malaysisk kursare med som tolk. Det innebar att hon tittade på mig, sa två ord på engelska och sen resten på malaysiska, och så höll det på. Jag fattade alltså inget av intervjun och det var ju då svårt att utvärdera om hon led av storhetsvansinne och hade skenande tankar osv. Men tolken gjorde sitt bästa. Jag utvärderade min patient och redovisade mitt fall i fredags och det gick väldigt bra. Det enda är att allt är så kliniskt här. Min handledare tyckte att jag skulle beräkna en teoretisk plasmakoncentration av doseringen av substansen valproat (stämningsstabiliserare), som patienten hade sedan tidigare. Detta eftersom läkarna inte hade gjort några blodtester för detta. Han tyckte jag skulle göra det för det var intressant, men jag känner att det inte tillför något eftersom vi inte vet hennes verkliga plasmanivåer, jag får bara reda på vad det teoretiskt borde vara. Jaha... gör väl det då.

Annars så var själva psykavdelnigen väldigt sliten. Alla patienter sover i samma sal, utan något som skiljer dem åt, och vissa är fastbundna i vrister och handleder i sängen. De är klädda i mossgröna kläder och många av dem är rastlösa och vankar av och an. De flesta jag mötte var ganska trevliga med ett leende och ett hej. Vissa nyfikna, andra skeptiska. Annat intressant är kanske att jag var tvungen att klippa av mina fina, långa, manikyrerade naglar, detta ifall vi skulle hamn i slagsmål med patienterna!(?)__________________________________________________

Igår tog vi taxi till Queensbay och åt sushi. Personalen där trodde att vi åkt tillbaka till Sverige eftersom vi inte varit där på så länge. Äter vi sushi så ofta alltså? Sedan gick vi på bio. Vi hade tänkt se Alice i underlandet men de hade den inte i 3D så vi såg Under the Mountain istället. Jag var inte på humör för en thriller och var mer lättskrämd än vanligt, måste berott på den alldeles för höga volymen. Om mamma varit med hade hon säkert frågat efter det där örat på väggen, hihi. Filmen var sådär, går väl an att hyra kanske.

FYI: PANIK över sommarjobb och exjobb!

Super power

Kolla in vad snyggt det läker! Jag måste ju ändå ha övernaturligt läkkött för det här har gått väldigt fort måste jag säga. Det enda som känns problematiskt just nu är att det kliar så jag blir tokig, men sista skorpbiten föll av igår. Träning imorn kanske?

Healing is a matter of time, but it is sometimes also a matter of opportunity

Det är inte förrän något händer som man faktiskt stannar upp och tänker efter och inser vad bra man har det. Vad man uppskattar det liv och de aktiviteter som man vanligtvis kan leva och utföra. Jag tycker man ska ta sig tiden att stanna upp oftare, uppskatta det mer när man faktiskt har det. Nåt att tänka på. Hur ofta tänker man: "Det är så härligt att få vara frisk"? Nä, precis, det är ju något vi alla tar för givet.

Better and better

Varje dag görs små framsteg. Jag har aldrig ens funderat över dessa vardagliga moment förut. Moment som man vanligtvis kan göra i sömnen som helt plötsligt blev till projekt - att ta sig ur sängen, gå på toaletten, duscha, borsta tänder och ja, ni fattar. I början behövdes jag hela tiden. Det kändes bra att kännas behövd och det kändes som att man utförde nytta, även om orsaken till det hela var för jävligt.

Idag, efter en vecka, har vi slutat med alla läkemedel, Micke går själv till toaletten och han orkade för första gången genomföra en dusch, eftersom det smärtar allt mindre från såren. Dock är han en hel del sängliggande, men vid positivt humör och en härlig kämparglöd.

Imorgon går jag tillbaka till skolan. Denna veckan tror jag att jag kommer att få magsår. Jag har praktik på psykiatriavdelningen på sjukhuset (ja, den jag skulle gjort förra veckan). Jag är inte alls förberedd. Jag har ett midterm i finance på onsdag vilken jag inte hunnit öppna boken än, plus att jag söker sommarjobb och exjobb. Börjar bli panik! Samtidigt ska vi till sjukhuset för att lägga om bandagen varannan dag, men det ordnar sig ju alltid...=)

Vad gör ni där hemma?

Victims of motorbike robbery

Skrev ett jättelångt och jättedetaljerat inlägg om vår olycka. Mycket för att ni därhemma inte ska oroa er. Men sen kände jag att det kanske blev lite väl detaljerat och ruvade lite på det innan jag nu bestämde mig för att lägga ut det. So here it goes:

Linda och Micke utomlands = brukar ju förknippas med någon slags otur. Detta är ett långt inlägg om just det, vår otur.

Efter förra inlägget, där vi glassat en stund vid poolen, besökte vi Starbucks en sväng för att få lite pluggat. Detta var alltså söndag eftermiddag. Vid sjusnåret är det dags att bege sig hemöver på mopeden. Jag minns att jag var jättetrött och satt nästan sovande bakom Micke under resan. Jag hade min svarta skinnhandväska, innehållandes diverse skolmaterial och min laptop, hållandes hårt i famnen fast på insidan, så som man ska hålla för att undvika uppseende och drabbas av att bli rånad. Det var precis vad som hände...

Vi kör ganska långsamt på en påfart och har inte börjat gasa upp i hastighet än när en smal, äcklig malay kör upp tätt bredvid oss. Jag får mindre panik och skriker på Micke. Allt går så fort. Han försöker ta min väska men han får inte tag ordentligt och jag vevar bort honom. Vår moped kör in i hans och vi faller. Vi rullar på asfalten... När rörelsen slutat reser jag mig haltande upp för att upptäcka att rånaren har stannat lite längre bort, och tittar på oss. Jag undrar om han överhuvudtaget funderar på hur det gått för oss eller om han bara kollar ifall vi är medvetslösa och vill åka tillbaka efter väskan. När jag ser åt hans håll åker han iväg. Jag försöker stanna de första fyra bilarna som kommer, men de bryr sig inte. De har uppenbarligen nog med sitt och har inte tiden, orken eller modet att stanna. Jag går tillbaka till Micke som har lagt sig efter vägkanten. Det syns på honom att han är chockad. Ansiktet och läpparna har blivit vitare och han har ont. Det blöder från stora skrapsår på benen och vi offrar hans favorit, en Hilfiger tröja, för att lägga mot såren. Nu har folk stannat och hjälper oss att ringa ambulans, plocka undan våra skor som skräpar på vägen och pratar med oss. Ambulansen kom efter 20 minuter!! Det som följer senare är under all kritik. Ambulansen är en gammal sliten van. Den har INGEN utrustning, förutom en bår och en bänk att sitta på. Micke är för lång för ambulansen så han måste dra upp benen och ligga på sidan eftersom de annars inte kan stänga dörren. Ambulanssjukvårdarna hade bara en liten verktygslåda med sig, med endast lite bandage och plåster i. Till och med jag har mer hemma och kunde ha gjort ett bättre jobb!

Vi anländer till akuten exakt en timme efter olyckan. Jag hade bra koll på tiden eftersom min nya fina plastklocka förstördes i fallet och därmed lämnade exakt tidpunkt. Vi har alltså kommit till Penang General Hospital, ett statligt ägt sjukhus där man får all tänkbar vård för några enstaka kronor. Eftersom vi är studenter betalar vi inte något alls. På akuten blir vi inrullade i ett rum där det finns fyra små rum som avskiljs av gardiner. Dessa fyra rum är upptagna så vi måste, tillsammans med flertalet andra, vänta utanför. Micke har jätteont i sin axel och börjar efter ett tag tappa tålamodet. Vi frågar konstant när vi ska få träffa en läkare. Efter ca 20-25 minuters väntan får vi ett bås och Micke får äntligen en injektion för smärtan. De gör en snabb undersökning och börjar sen tvätta våra skrapsår. De slarvar som fan och jag ser små sandkorn kvar i såren. Sedan duttar de på en gulfärgad antiseptisk lösning, ger mig recept på antibiotika och säger att nu är jag klar. KLAR!

Läkaren misstänker att Mickes axel är ur led och vi ska få åka till röntgen, och så länge som vi väntade… När vi är på väg för röntgen möter vi Wendy och hennes man Alan som jag ringt tidigare. Jag känner hur allt går ur mig och börjar böla som ett litet barn, inte för att det gör ont eller för att jag har fula stora sår som säkerligen kommer lämna fina ärr, utan för att chocken släpper och över att få se ett bekant ansikte på detta gudsförgätna sjukhus.

Röntgen visar att axeln är ur led. De vill lägga in Micke över natten eftersom de inte har ortoped där nu som kan fixa detta. Runt kl 23 anländer vi till avdelningen. Han får en säng mitt i rummet, där gaveln är kant i kant med en annan patient. Sammanlagt är det 14 patienter i samma rum, avdelningen för män, och det fanns ingenting som avskilde patienterna från varandra. De bara lämnade honom vid sängen. Blod från de stora såren på hans ben rinner fortfarande lite grann och lämnar avtryck i sängen. Sköterskorna har inte gjort något för att få det att sluta blöda. De har bokstavligen lagt på kompresser, rakt på såret, utan att tejpa fast dem. Inget bandage, ingenting. Ca 8 kompresser som löst sitter fast vid varje sår, skamligt! Vi sitter där vid hans säng. Två sängar bort utförs något som ser ut som en operation, det sprakar och knakar. Var det ett ben jag hörde? Fan, vilken misär vi hamnat i.

Under hela vistelsen på sjukhuset tänkte jag oavbrutet hur gärna jag ville till det privata sjukhus vi brukar besöka om vi ska till läkaren. Alan och Wendy hjälpte oss senare att ta oss från General hospital till det privata sjukhuset. När vi kom fram dit, kom de och mötte oss utanför med rullstol. Minst fyra personer började tvätta Mickes sår på direkten. Ortopeden kom på en gång och försökte lägga rätt axeln, men trots att Micke var drogad så gick det inte att få rätt den. De var inte vana så storväxta och muskulösa västerlänningar =).

Micke blir inlagd över natten. Jag själv blir undersökt. Jag har bara några skrapsår och en sträckning av en muskel i nacken. Jag får värktabletter och antibiotika. Självklart stannade jag hos Micke under natten. Jag får en ”baden-baden” stol att sova i, helt ok, men jag får inte täcke eller kudde. Som tur var skjutsade Alan hem mig för att hämta lite saker som vi kunde behöva. Kom ”i säng” halv fyra på morgonen och personalen tvingar upp patienterna klockan 07.00! Eftersom Micke ska sövas måste han vara fastande, han får inte ens dricka lite vatten. Läkaren kommer och förklarar ingreppet och 10.10 rullar de iväg Micke för nedsövning. Allt gick jättebra och axeln var lätt att få tillbaka. Nu ska han vara försiktig med axeln ett tag för att den nu i början lätt kan gå ur led igen och då kan en mindre operation bli nödvändig.

Jag kom undan med ett par skrapsår, tur i oturen!

Efter en hel dag på avdelningen får vi äntligen åka hem. Notan för hela besöket blev 1700 RM, motsvarande ca 3500 kr. Tänk er vad billigt detta är! Han har gjort röntgen, blivit inlagd, nedsövd! Allt är klart med försäkringsbolaget som står för kostnaderna.

Micke utskriven och på väg hem. Nu återstår bara att såren ska läka.

Väl hemma har det varit bra. Vi har båda fått ledigt från skolan och jag gör allt jag kan för att Micke ska ha det bra. Han är sängliggandes då såren på benen gör väldigt ont, men axeln är så gott som återställd. Vi åker till sjukhuset varannan dag för att lägga om hans bandage och sköterskorna säger att såren börjat läka fint. Jag gissar på att han är på benen till veckan och under tiden ska jag hålla honom sällskap här i sängen där vi numer äter, ser på film och sover.

Ni kan tycka att det verkar dramatiskt alltihop, men det känns inte så farligt. Det var aldrig något livshotande, det var bara en väldigt obehaglig upplevelse och det mest traumatiska av allt var att hamna på ett sjukhus som inte tar hand om patienterna och ger nödvändig vård. Numer kan det vara jobbigt att somna. Man får upp minnesbilder från när han kör upp brevid oss, och det knyter sig i magen. När jag nu promenerar till affären och en moped kör förbi mig, så knyter det i magen. Men jag tror inte detta är något som vi kommer att ta med till Sverige, utan något som vi med nöje lämnar kvar här i Malaysia. Resterande tid här kommer vi vara väldigt försiktiga så ni ska absolut inte oroa er där hemma. Vi mår bra trots omständigheterna.

Vi har hört om dessa slags mopedrån förut, men det är vanligare att de rånar gående genom att rycka deras väskor, och det har vi alltid varit noga med. Vi är alltid noga på mopeden också. Ser till att dölja så mycket som möjligt. Vi har i efterhand fått höra att det finns system för hur de går tillväga här. Rånaren kan spotta sitt offer redan utanför t.e.x köpcentrat. Jag är bara glad att han misslyckades totalt och fick åka vidare lottlös.

Mopeden som vi hyr fick mindre "sår" än oss. Jag gick till den när vi kom hem och släpade hem eländet. Bara rena ytliga skrapmärken, kanske byta en broms annars fungerar den som vanligt. Men vi ska väl göra oss av med den när vi känner oss piggare. Ingen av oss känner för att någonsin hoppa upp på hästen här igen.

Vi har verkligen inte behövt vara ensamma i detta. Så många som har hört av sig här. Och traditionen här är att man lagar mat till de sjuka, så grannar kommer förbi med mat och alla erbjuder de sig att hjälpa till. Till och med folk vi inte känner har kommit förbi och lämnat lappar utanför dörren med deras telefonnummer och att de mer än gärna hjälper till. Men när något sånt här händer är det lätt att längta hem lite och verkligen sakna alla nära och kära. Med det sagt, 68 dagar tills vi kommer hem.

Vår härliga granne Andie kommer med Chicken porridge, så söt!

Många kramar

Update @ the pool

Tar en paus i solandet, uppdaterar läget som det ser ut just nu.

Vi har en hyfsat slapp söndag, med lite pooltid där det är tänkt att vi ska plugga. Bara en av oss som har disciplinen just nu:

Jag borde men orkar inte. Det har varit för mycket denna veckan. I måndags hade jag två mid term exams, varav ena i kinesiska som för mig var oförberedd. Den var bara att göra och det blev att A på den, så jävla nöjd! Den andra som jag visste om var i farmasi och gick däremot mycket sämre. Så det kan gå...

Annars har jag haft fullt upp i kursen Finance and accounting där jag ligger x antal internetquiz efter. Det är quiz på varje kapitel och ca 15 kapitel. Jag har hunnit med fyra st denna veckan. Fredagkvällen spenderades på en Thailändsk festival samt lite firande av det kinesiska nyåret, allt på campus. Igår skämde vi bort oss med massage innan vi åkte hem för att plugga. I mitt fall satt jag och arbetade med personligt brev och CV. Jag söker apoteksarbete i Karlstad under sommaren eftersom jag vill vara nära alla kära efter att ha varit borta så länge hemifrån. Att skriva och marknadsföra mig själv är det värsta jag vet, svårt att veta vad som är relevant för arbetet ibland. Sen hoppas jag det ens är möjligt att söka härifrån, och att de inte vill ha en personlig intervju =).

Imorgon börjar jag min praktik på Hospital Penang. Denna veckan ska jag vara på avdelningen för psykiatri. Vi tilldelas varsin patient som vi ska intervjua, utvärdera, behandla, följa och övervaka under en veckas tid. För mig känns detta ganska främmande och ganska långt ifrån mina studier i Uppsala, men det blir säkert bra. Jag är faktiskt lite nervös eftersom jag hört att patienter kan följa efter på toaletten och andra konstiga beteenden, och jag som också utmärker mig mer än de andra, hur kommer det att gå? Jag funderar seriöst på att testa det här med slöja för en veckas tid. Vad tror ni?

Micke kör på som vanligt. Denna terminen läser han en livräddningskurs vid sidan av de fem kurser han läser på skolan. Livräddningskursen är framförallt vattenbaserad och de simmar nästan 3 timmar två dagar i veckan, hade jag nog aldrig orkat. De har olika tester i både simning och teori. Instruktörerna gillar honom så mycket att han får göra steg 2 kursen samtidigt som steg 1. Han läser alltså totalt sju kurser nu!

Bröllopsfotografen

Vi såg den häromdagen, jag och Micke. Jag hade aldrig hört talas om filmen innan, tydligen kommit ut på DVD nu hemma. En värmlandsparodi från Ulf Malmros likt Smala Sussie. Man vet att man är från Värmland när man tycker att filmen är jobbigt pinsam. Det är nog för att man vet att det kan gå till så på riktigt även om lite överdrivet. Vet inte hur många gånger jag gömde mig bakom min egen arm och sa: "Nej, nej, nej, nej, jag dör"! Den värmländskan är inte att leka med. Men shit vilken rolig film det var. Det jag funderar lite på om man tycker filmen är lika rolig om man inte är av värmländskt ursprung? Man kanske tycker den är roligare? Någon som sett den?

Monkey Horror

Lyckades få till en mycket dålig film där en apa klättrar på mig, när jag själv filmar. Nu bjuds ni på denna rysare. Observera apan som klättrar uppför väskan, som dras runt mig i flera varv. OBS OBS! Jag skriker mycket högt och pratar engelska, två anledningar till att stänga av ljudet!!

Bali

Jag och Lisa lämnade Micke i Penang för 8 dagar på Bali. Vi hade hört så mycket bra om Bali och förväntningarna var höga. Regnperiod på Bali under resan givetvis, men det gjorde inget för vi hade närmre 40 grader och strålande sol varje dag utom en, den dagen sightseeade vi istället. Målet var att få en hyfsad bränna, det tyckte jag nog att vi fick trots en regndag och en bakisdag :D

Vi bodde i Kuta, vilket är turiststråket numero 1. Denna "triumfbåge" (internt) förgyllde den annars inte alltför vackra stranden.


Irriterande människor, överallt! Man försöker le, vara trevlig, men det blir till slut jobbigt och ansträngt. Vet inte hur många nya smeknamn vi fick: Blondie, red head, girl, sexy, sweetie för att nämna några. Mest inövat var dock Darling. Varje gång man blev kallad något utöver ens riktiga namn blev man bara less, och detta var inte bara på gatan utan även i affärer osv. Förstår de inte att det är högst nervärderande! Sen tyckte jag det var dyrt jämfört med Malaysia och Thailand. Mat i en food court var minst 25-30 kr (jmfr Malaysia 8 kr).

Härlig vy vi möttes av sista dagen, inte så fräscht att bada med en massa döda firrar flytandes bredvid. Ok, inte som i Brazilien, men ändå. Tillräckligt för att hålla sig för varm och för svettig kvar på land.

Det vart lite party! Första kvällen vi skulle ut hade vi inte ens hittat till turiststråket än så det slutade med att vi gick över 5 km bara för att ta sig till vad vi trodde var bland den enda klubben i Kuta. Den klubben var för övrigt rätt kass, med lite folk och bara house vilket kan få vem som helst att tappa suget... Övriga festandet vart super när vi hittat de braiga klubbarna och vi hade rätt så kul, eller hur Lisa? hehe.

Vi bodde på ett jättecharmigt hotel för endast 100 kr/pers/natt. Ida hotel med ett riktigt bra läge, mitt i smeten men samtidigt jättelugnt. Här: Poolområdet.

Vår "radbungalow". Världens minsta dörr. Americans, no access here!

Badrummet utomhus. Man bad till Gud att inte bli dålig i magen. Grannarna hade ju också badrum utomhus, man hörde allt!

Galet höga vågor som lämpar sig utmärkt för surfing...

...vilket vi provade. Shit, vi var grymma. Jag tog mig upp på tredje försöket, mycket nöjd! Vi körde en timme med lokala instruktörer och jeez vad jobbigt det var. Efter att man kört en våg så skulle man ju tillbaks ut igen och min instruktör skrek hela tiden att jag skulle paddla mer. Lisas instruktör var mer intresserad av henne, hihi. Jag var helt slut, bra träning och riktigt, riktigt roligt.

EN DAGSTUR PÅ BALI

Monkey Forest

Ett självklart besök till Monkey Forest. En liten hemstad för massor av Macaqa apor. ÄLSKA APOR! Vi kom dit precis efter öppningsdags och då var de så hungriga. Även om de fått sötpotatis till frukost så kastade de sig över mig och mina bananer, aldrig upplevt så oskygga apor.

De hängde och klängde på mig, här visar jag t.o.m underkläderna =)

Det räckte inte med en apa, alla skulle ha en del av mig...eller var det bananas.

Wild and crazy

Oj, men ursäkta, kom vi så tidigt. Ni är visst inte klara med morgonbestyren än.

Fruktprovning

Jag har berättat tidigare, tror jag, om the stinky fruit, DURIAN! Detta är det värsta med att leva i sydostasien, alla älskar denna vidriga frukt, som tur är inte har säsong nu i Malaysia. Den smakar även lika vidrigt som den luktar. Frukten är riktigt ohälsosam, innehåller mycket kolhydrater, och måste intas med måtta. Får absolut inte intas med alkohol då det blir en för stark reaktion och kan bli en tur till sjukan (som många säger ialla fall). Nu var det dags för Lisa, måste ju passa på och uppleva. Hon gillade den inte överdrivet mycket, om jag säger så :D

Kaffeplantage

Bali är mycket känt för sina exotiska kaffesorter, både vanligt och "ovanligt" kaffe. Ni som var med och tävlade för ett tag sen minns den kaffeälskande vesslan i Vietnam. Det är egentligen i Bali som det riktigt fina kaffet finns. Här är det en sibetkatt (Luwak) som älskar kaffebönor vars fekalier man tar hand om.

Vi fick prova kaffe, ingefärste, ginsengte och choklad.

Luwak (sibetkatten)

Ja, kattens bajs plockas alltså och steriliseras och mals. Kaffet, Kopi Luwak, kunde man köpa, men inte för en mindre peng. Vi snackar 250 spänn för yttepytte.

Kintamani

Jag fick äntligen se en av alla vulkaner på ön. Våra chaufförer tog oss till denna restaurang där utsikten var magnifik! Här betalar man dock inte för maten utan för utsikten så en läskeblask slank ner här.

Besakih

Hindu tempel från 800-talet. Vi blev lurade att betala en guide att ta oss runt, fast vi visste att vi skulle bli lurade, jaja. Det regnade och han kunde knappt engelska. Vet fortfarande nästan ingenting om templet, men fint var det.

Happy ending

Det är precis vad ni tror att det innebär. Jag och Lisa hade sett fram emot en härlig traditionell Balinesisk massage. Vi hitttade ett ställe som såg ok ut. Vi fick varsina "bås" med gardiner emellan. Vi hamnade inte bredvid varandra utan jag hade en aussie kille i båset bredvid mig. Efter 10 min av min massage säger hans massör, AKA prostituerad, att massagen är klar. Sen börjar det outhärdliga. Jag hör allt som sker därinne, och det är ett happy ending som pågår i stort sett hela min massage. Jag hör hur han väljer vilken kådis de ska ha osv osv. Till slut är det över efter att de har bestämt att träffas igen 4 på morgonen när hon slutar. Under hela massagen låg jag där och funderade ut mitt drag. Det jag funderade mest på hur det skulle gå till, jag menar, jag hade ju själv inga kläder på mig. Jag ville ställa mig upp och skrika, härja runt lite och dra undan gardinen, allt för att de ska skämmas och inte behandla sina "vanliga" kunder på detta sättet. Ska de hålla på med sån skit får de ta det någon annanstans. Men, jag var för feg...jag höll ut, sa inte ett pip, låtsades som ingenting och sen fick Lisa höra. Tydligen bara jag som märkt nåt på det stället. Men, det är ju inte ovanligt här i asien så...

Vi gillade Bali. Jag gillade Bali mer efter att ha åkt runt en dag och få ta del av den härliga natur som Bali erbjuder. Stranden Kuta var jag inte imponerad av. Vattnet var ofräscht med mycket skräp. Irriterande försäljare. Men vädret och sällskapet gjorde hela resan väldigt bra, skönt att bara få ett break från skolan och allt vad det innebär, sen fick jag ju sakna min älskling lite också! Kommer jag att åka tillbaka? Absolut! Till Kuta? Nej, men vill se alla öar runt om som ska vara paradiset på jorden!!

Aj då, va långt det blev. ZZzzzz!

I feel GOOD!

Genom hela vistelsen här i Penang har tanken varit att jag skulle starta upp ett aerobicspass. Jag saknar detta vardagsinslag enormt. Det har blivit en del av mitt liv. När man först kom hit var det så mycket annat hela tiden att all träning prioriterades bort helt. Jag försökte mig på en och annan powerwalk, träning som kan vara ganska stimulerande om man har ett trevligt stråk och partymusik. Problemet var att promenera i 35 graders hetta och närmre 90% luftfuktighet. Svetten dröp flera timmar efter man duschat.

Efter att ha varit med om en finfin omfördelning under terminen där mycket muskler blivit fett tänkte jag att nu har jag tid för aerobic. Jag gjorde ett pass, jag hittade en dansstudio på skolan, jag skrev ett brev att få låna lokalen en gång i veckan, jag blev nekad pga renovering. What to do...

Ett susbtitut har nu blivit universitetets gym som vi äntligen hittat till. Jag som egentligen inte är så förtjust i gymmande som inte är gruppass, har fått anpassa mig och har nu lyckats komma igång rätt så bra. Så, beach 2010, here we come! Hrm...

Gymmet, helt över förväntan faktiskt och gratis! Bra cardio rum med bra maskiner och "vikt"-rummet likaså. Tilläggas bör att det är galet varmt och ingen AC, bara fläktar som inte används. Så, ett träningspass här måste väl innebära dubbelpass? ;D